Lighter, brighter mind

19:39:56 | 2009-06-09
Åh, nu är jag fri som fågeln fram till den nittonde augusti!
Det känns skönt, men samtidigt överanalyserar jag som vanligt situationen.

Min tuffa uppgift kommer bli att lära mig handskas med mig själv, mina värderingar och mina känslor. Det spelar ingen roll hur mycket hjälp jag får om jag själv inte ändrar mina banor och fixar den där starka driften jag önskar mig.
Det känns ju som att jag nu fått alla redskap tillgängliga, och att det "bara" är att greja det.

Alla har sett, alla har märkt, - Men alla har tigit, det är lite så det verkar. De som nu har öppnat käften, de har jag vart lika snabb som duktig på att avfärda.
Jag vet ju vem jag vill vara, jag vet vart jag vill vara och jag vet  i vilken problematiksmall jag pressats in i utav gud vet vad.
Problem är bara till problem, helt enkelt. Det är sällan de löses till fullo, de byter liksom bara form. Ibland till det lite enklare, men oftast till det lite tuffare. Och vissa av dessa sistnämnda former tvingas man upptäcka är omänskligt svårkontrollerade.

-Jag trånar efter den lättare varianten. Hur lång tid resan dit än tar så måste jag dit!

Demons of mine

22:31:13 | 2009-05-28
Det ska inte kunna hända flera gånger om dagen, inte nu. Det här skulle vara vändpunkten, all annan gammal labil skit har ju sakta men säkert börjat stadga sig, så varför kan jag inte tilldelas lyckan att kontrollera det här också? Jag är less på denna kraftlöshet, denna förnedrande ansträngning för något så jävla marginellt. Less på att låta något annat än mitt eget sanna psyke sitta bakom spakarna och ta beslut som lyckas fördärva mig, tära mig i bitar tusentals gånger om.

Jag sträckte ut min hand två gånger, båda i en kall blåst med fullständig fasa, orolig för så väl ett positivt som ett negativ bemötande. Jag fick båda delar. Den positiva sidan såg den förfäran som grodde inom mig, HON såg den, och hon började känna den. Det var inte rätt, ingen skulle drabbas om jag kunde förhindra det, även om det betydde en stor uppoffring från min sida. En uppoffring värd det, om den gav den nytta jag hade förhoppningar på. Den negativa sidan gav en notis, en notis som bleknade med löjlig hastighet och därefter glömdes bort.

Så, här står vi, jag och mina demoner.

Obligatoriska känslor?

03:30:11 | 2009-05-23
Jag är så fasansfullt trött på hur vissa människor väljer att döma andras beslut, utan att ge minsta tanke till VARFÖR de väljer den vägen. Det kan inte vara så svårt att förstå att man oftast har en anledning till att göra som man gör.
Låt oss måla upp ett scenario:
Om du träffar en person och ni utvecklar ett förhållande, som denne sedan väljer att demolera och spotta på. Exempelvis genom att bedra dig - Vad gör du?
Troligast skulle du nog vara pliktetiker i den situationen och följa det moraliska reglementet, att det är finito, slut. oacceptabelt. - Så, varför skulle det vara fel att då välja bort någon man fötts in i en roll med? Det är ju i princip samma sak.

Varför ska man tolerera sig felbehandlad endast pga. etiskt obligatoriska känslor?


- Jag har bräckt muren.

RSS 2.0