Skynda, skynda. Nu är det brått.
Försöker kirra internet någonstans, så jag kan uppdatera!

Tjingeling!

Stannade hemma idag också, eftersom huvudet värkte i morse.
Dagen har väl inte varit så väldigt välspenderad. Har mestadels sovit. Och lagat mat, som den hemmafru jag är.
Och har skapat ett nytt beroende (ovan). Gayrullen <3 (Egentligen något med regnbåge. Men regnbåge = Gay). Den och kall cola och jag kan dö och komma tilll himlen. Det blåa partiet är godast. Lagerpåfyllning imorgon, jajjemänn! haha

Imorgon är det utvecklingssamtal klokan tre. Inte bästa tiden, men vad ska man göra när man är ute i sista sekunden? Ska eventuellt ta en fika innan, och småshoppa.

Dumma människor som får mig att följa alla serier! Nu är det Heroes som gäller. Är på femte avsnittet för dagen ...
Ska titta klart på det i sängen, och förhoppningsvis sedan slockna för att få något gjort imorgon.

Nightie!1111

Glömde nog nämna det i mitt ta-igen-inlägg igår, att jag är sjuk som en liten gnu.
Det känns lite som att Magnus Samuelsson använt en stor träklubba och mig som spik.
Not nice. Näsan växlar mellan att snora som ett niagrafall och att vara täppt så jag inte kan andas.

Ska koka te och glo på Tyra.

Gillar för övrigt fastighetsbyråns reklamlåt. Specialgjord för dem, framförd av Desmond Foster.

God dag gott folk!

Jag tyckte det var dags för mig att "slänga in ett blogginlägg", för ovanlighetens skull.
Min frånvaro har ju vart ganska tydlig, så tänkte ge mig på en förklaring.
Om man ska ha en blogg kan man ju lika gärna bruka den, annars är den ju överflödig.

Jag har undvikit att skriva för att det bara hade blivit samma blaska, eller lögner.
Och då låter jag hellre bli att skriva alls än att ljuga.

Hemmafronten har befunnit sig i total och komplex katastrof. Eller ja, BEFINNER sig.
Bråken har varit oundvikliga, hemska och hårda. Ingen och inget har lämnats orörd.
Jag har bott här och var lite veckovis eller så ofta som möjligt för att slippa utstå allting.

De flesta vet väl vid det här laget att det pågått i en herrans massa år, år som påverkat och tärt på alla inblandade.Man måste ha vart näst intill apatiskför att ha kunnat undgå att något inte är som det ska. Det har praktiskt taget stått stämplat i pannan på mig, oss. (eller ögat, haha) Men nu, för första gången på alla dessa herrans år, så kan jag uppriktigt säga att det känns som en vändningspunkt. Att en insikt har infunnit sig hos Pappa som jag aldrig sett förut. Och det glädjer mig, det glädjer mig något otroligt.

Jag längtar till den dagen jag kan stå på mina två egna ben med alla kedjor av obligationer och tillbakadragelser brutna, krossade för all framtid. Dagen då jag kan vara mig själv utan att känna denna osäkerhet gentemot allt och alla.
Det är min största längtan, och min största förhoppning.

Vänta er en bättre uppdatering framöver, för det är mitt löfte till mig själv.
- Jag ska försöka vara ärlig, så det inte blir blaserad verklighet.